10.10 2008 for mamma och jag med tåg till Helsingfors för att gå på konsert med Leonard Cohen. Förväntningarna var i taket och de här hemma var lite skeptiska om vi skulle hitta i den stora staden.
Men vi skulle nog klara oss, jag som är bra på orientering!!! och mamma som kan finska så det var inga problem.
Första problemet uppstod när vi steg av tåget i Böle och skulle leta oss ut men det ordnade sej.
Sen skulle de här hemma sett när vi gick med raska steg och kom rakt på vårt hotell,det var som om vi inte gjort annat!
På hotellet åt vi en god middag(jag kommer mest ihåg oliverna) och vilade lite på rummet. Sen blev det en tur i stora staden, ca 300 meter från hotellet fanns ett alepa och där införskaffades proviant till nattmålet. Efter det gick vi en liten runda och mötte på såna som hade fått för mycket gladvatten och då tyckte vi att vi sett tillräckligt av den stora staden.
Kvällen närmade sej och vi gjorde oss fina och när vi valt rätt färg på läppstiftet styrde vi stegen mot Hartwall arena.
Det var förväntan i luften och vi kunde knappt fatta att vi var där.
Så kommer han då äntligen och jublet stiger. Han är välklädd i Armanikostym och hatt och på strålande humör. Han gratulerar Martti Ahtisaari till nobelsfredspriset som han tilldelats samma dag.
Så börjar han sjunga Dance me to the end of love och plötsligt krymper arenan och inget annat finns just då utom hans mörka och djupa röst. Jag var helt tagen och har inte blivit mej lik efter den stunden.
Han skulle just fylla 74 år och höll på i över tre timmar. Han gick ofta ner på knä medan han sjöng och presenterade sina musiker ofta,det märktes att han satte stort värde på dem. Han blundade och levde sej in i musiken och vi såg hur han njöt av stunden. Han var rätt skojfrisk mellan låtarna.
Berättade att sist han stod på scenen då var han 60 år, bara ett barn med en galen dröm.
En underbar konsert som jag inte glömmer.
Väl tillbaka på hotellet satt vi och drack cider och åt kalla rispiroger och fattade inte riktigt vad vi varit med om. Mamma menade att en ny tideräkning hade börjat och jag kunde bara sucka och hålla med.
Väl hemma målade jag en tavla av "A man and his hat" och den har Cohen själv fått en kopia av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar