Zeb och jag tog en morgonpromenad trots den bitande vinden. Men med halsduk och babianmössan nerdragen över öronen klarar man sej även i Sibirien. Det har huggits ner skog efter "våra" vägar och inget är sej likt. Konstigt hur vägen ter sej annorlunda och jag fick riktigt se mej omkring att vi faktiskt var på rätt ställe. Nu sörjer jag en stig som gick genom den skogen och som vi trampat så många gånger. Visst förstår jag att skog ska huggas ner och nya plantor sättas i jord men det är också ett stycke historia som går i graven. Alla dessa stigar som finns som generationer trampat upp före oss, de har alla sin historia att berätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar