Natten är tyst när Josef öppnar stalldörren. Det gnisslar i gångjärnen. Stanken är frän och stickande eftersom dagens timmar inte räckt till för att ta hand om gästerna än mindre om kreaturen. En lite oljelampa kastar ett fladdrande sken och dansande skuggor på väggarna. Ett oroligt ställe för en kvinna i födsovåndor. Långt hemifrån. Långt från nära och kära. Långt ifrån vad hon tänkt sig för sin förstfödde.
Förlossningen skulle inte bli enkel vare sig för mor eller barn. Alla den här sonens kungliga privilegier upphörde i och med befruktningsögonblicket.
Ett skrik från Maria skär genom den tysta natten och med en sista krystning och en lång suck är födslosmärtorna över.
Messias har kommit.
Josef sitter utmattad,tyst och förundrad.
Gudomen ammad av en jungfrus bröst. Kan något vara mer förbryllande-eller mer outgrundligt?
Då fäster han blicken på sin mors ögon för första gången. Världens ljus skelar.
Hon rör vid hans lilla hand och händer som en gång formade bergskedjor klamrar sej fast vid hennes finger.
Hon tittar upp på Josef och genom tårarnas slöja vidrör deras själar varandra.
Där man kunnat vänta sig änglar fanns bara flugor. Där man kunnat vänta sig statsöverhuvuden fanns bara åsnor,några fasttjudrade kor,ett oroligt nystan av får och nyfikna ladugårdsmöss.
Förutom Josef fanns det ingen som kunde dela Marias glädje. Jo, det fanns änglar som förkunnade Frälsarens ankomst-men bara för en hop arbetsklädda herdar. Och jo, en strålande stjärna sken på himlen och markerade födelseplatsen-men bara tre utlänningar gjorde sig mödan att titta uppåt och följa efter den.
I den lilla staden Betlehem ägde så denna stilla natt Guds sons kungliga födelse obemärkt rum... allt medan världen sov.
Texten plockad ur boken Stillbilder av Ken Gire
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar