Min förstfödde son blir 19 år idag. Tiden går så snabbt och snart står han på egna ben. En termin kvar av skolan och sen militären. Va skönt det skulle vara att få backa tiden ibland och riktigt få rå om honom igen. Vi stressar fram i vardagen och har ingen aning om hur snabbt de glider oss ur händerna och rätt som det är så behövs vi inte på samma sätt längre.
En bild som etsat sej fast i mitt minne av hans födelse är när pappa fick ta honom i famnen för första gången och gick fram med honom till fönstret och visade honom adventsljustaken som lyste så fint i rummet. Jag blir tårögd av det minnet än idag.
Sonen har hjärtat på rätt ställe och har alltid sett de svagare och mindre.
Redan i dagis tog han sej an de barnen som hade nåt handikapp och till ett av sina kalas frågade han om han får bjuda en pojke som han sett vara så ensam på skolgården.
Nu är han så stor så kalasen är inte längre aktuella men hans 9 årskalas kommer jag ihåg ordentligt. Han hade bjudit 15 kompisar och jag trodde de skulle riva hela huset. T.o.m sonen tyckte det blev för mycket. Så skulle de ut och leka och efter en stund kom nån ropandes att de sitter fast i leran. Det var ingen snö då utan regnigt och klottigt och gårdsplanen halvfärdig. Så hade de stått och trampat i en lerhop och två av pojkarna fastnat. De fick grävas loss med spade och blev avtvättade i pannrummet.
Jag hoppas verkligen det går lugnare till i kväll när fammo,faffa,mommo o Hasse kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar