Leonard Cohen 2

I morgon har Cohen sin sista konsert på sin världsturne som spänner över hela tre år. Den hålls i Las Vegas och lyckliga de som får vara med, det är garanterat mycket känslor både för Cohen och publiken. Undrar just hur han hanterar vardagen efter allt detta. Säkert stora omställningar för honom men kanske också skönt med vila han är ju trots allt 76 år.
Mamma och jag hade den stora lyckan att få vara med om en till konsert med honom i Hartwall arenan den 10.8 detta år. Eftersom jag är medlem i Leonard Cohen forum så fick vi beställa biljetter en dag före de släpptes till allmänheten. Vi fick platser på 9:onde raden och det är NÄRA när arenan tar ca 12.000 i publik.
Första gången var så lyckad så vi gjorde en likadan d.v.s vi åt i restaurangen när vi kom dit och efteråt till alepa för nattprovianten. Det var otroligt varmt när vi begav oss till Hartwall och vi var ute i god tid för allt runtomkring gjorde också sitt. Att se hur mer och mer folk samlades utanför dörrarna och hur stor hela arenan är när man väl kommer in. Att stå däruppe och räkna raderna till nio och knappt fatta hur nära scenen vi ska sitta. Den här gången var vi mycket mer dämpade och andäktiga. Vi visste ju vad vi hade att vänta och det något mäktigt!
En magisk konsert där det var nära till både skratt,tårar och gåshud mest hela tiden. De låtar som fängslade mej mest var Partisan, Famous blue raincoat och Chelsea hotel och förstås Anthem som är nåt av det vackraste jag hört.
Mot slutet av konserten började folk komma fram till scenen och det blev smockfullt. Nu hade vi redan tänkt ut att vi också skulle dit fram men plötsligt verkade det helt omöjligt. Vi blev så stående i vår bänkrad en stund men så kom tanken till mej att det här är troligen min sista chans så nu eller aldrig. Jag ursäktade mej till höger och vänster och banade mej långsamt framåt. Till sist stod jag längst fram och när jag tittade över axeln så var mamma alldeles bakom mej!
Jag har filmat med en liten digikamera  lite av hans sista låt och hans tacktal till publiken. Bäst tycker jag om slutet: Good night and God bless you until the next time.  Tror inte det blir nån next time, han borde få njuta av livet nu och kanske få sitta på nån ljugarbänk med kompisar hemma i Montreol. Han skulle minsann ha underhållning att komma med.
Men ifall det blir en next time då sitter mamma och jag där framme igen!

Så skål på dej Leonard! Vet att du så småningom stiger in i studion igen för du har flera nya låtar på gång.
I can´t wait!