1 år

Ett helt år har gått sen jag fick vara med om denne mans senaste konsert i Helsingfors.
Han som har mej i sitt grepp med sin röst, sitt leende, sin utstrålning och ödmjukhet.
Försökte ladda upp den videosnutt jag filmade där vid scenkanten men det ville sej inte så det får ni försöka leva utan. Svårt? ja jag vet.
Minns ännu tydligt hur hjärtat slog när jag banade väg där i folkmassan och kom mej ända fram. Att stå där med 12 000 bakom sej var rätt så mäktigt. Hans sista ord: Until the next time gör att jag ännu hoppas...
När folkmassorna började skingras och det var svårt att slita sej fastän alla hade lämnat scenen. När jag ur väskan smög fram ett tackkort som lämnades där uppe på scenen. Undrar om han nånsin fick det?
Barnsligt tänker säkert några, men herregud så skönt att vara barnslig! Det tänker jag fortsätta vara, jag har så mycket roligare då.
Så i kväll blir det en liten matbit med mamma och Hasse till Cohens ära. Gubbarna är kanske inte så förtjusta men mat gillar de så de hänger med på ett hörn.
Nu måste jag skynda mej att ställa i ordning i köket för snart är de här.

Bilden lånad från nätet.