Äntligen hemma

Så har jag äntligen mina tavlor hemma igen.
Efter att ha haft 9 st av dem borta sen april så mindes jag knappt vilka alla var. 2 st har bara varit en månad på vift och det är ju inte sååå länge. Har ännu inte hunnit packa upp och börja placera ut dem, vet att det kan bli rena rama rumban här ännu i kväll. Som tack fick jag den här fina höstbuketten och det är ju roligt med uppskattning. Fick förstå att tavlan av Zeb hade blivit en given favorit och det kan jag själv tycka att är en av mina bästa. Troligtvis var jag på toppen av karriären då, nu känns det som om den dalar ibland.
Tacksam över att inte behöva tillbringa nån längre tid där på Bädden. Det är ett ställe som bara ger mej ångest och bara lukten när man öppnar dörren får mej att rygga tillbaka. Hjälplöshet, förtvivlan och död. Visst har jag många trevliga minnen därifrån som när mormor undrade vad det nu var jag hette igen och kom med det finurliga svaret: Prusiluskan! Men mest förtvivlan.

I arme´n har de det jättejobbigt fick jag veta idag. Sonen hade sovit i 3 timmar på eftermiddagen, 3 timmar! De är i slutet av grundutbildningen och nu just görs det inte särskilt mycket så dagarna blir lite långa. Men jag sa åt honom att det säkert är bättre där än här hemma för hos oss hade det inte varit tillåtet att ligga och dåsa i 3 timmar. Nå nästa vecka lägger de igång igen.