En sorg drar in

En hund som dansar kring mina fötter när jag klär mej i de varmaste kläder jag har. Hans ivriga viftande på svansen när jag greppar kopplet. Nu vet han att det är vår stund på dagen, den bästa när Zeb springer yrn av sej och jag rensar huvudet på trötta tankar.
Det är kallt och det står ånga ur våra munnar för varje andetag. Snön knarrar så där skönt under skorna och mångubben lyser upp vår väg, en perfekt kväll för de mörkrädda. Så går vi där och det är vackert och tyst och båda njuter vi av stunden.
Så plötsligt händer det som inte skulle få hända. Jag ser hur det rycker till i framtassarna och det första som går genom mitt huvud är att en isklimp fastnat mellan tramdynorna. Men så spänns hans lilla kropp i en onaturlig båge och verkligheten slår mej hårt och brutalt. Ännu ett krampanfall, nej nej nej det kan inte vara sant! Jag talar lugnande till honom fast mitt inre är i total uppror samtidigt som jag ringer gubben. Vill inte var ensam med Zeb där på vägkanten medan det rycker i hans lilla kropp.
Så kämpar vi oss igenom anfallet tillsammans tills bilen och hjälp kommer.
Det släpper och han är villig att sätta sej i bilen och åka hem. Väl här hemma vill han ha närkontakt av oss alla, precis som om han förstod att allt inte står rätt till.
Allt står inte rätt till. Vi kan bara konstatera att medicinen inte längre räcker till 100%. Nyårsafton och så nu, bara några dagar emellan. Alltför täta anfall om än lindrigare än de tidigare.
Jag känner hur en sorg drar in för innerst inne vet vi alla var detta kommer att sluta. "Ni ska skatta er lyckliga" sa veterinären när vi berättade om Zebs syster som måste tas bort pga att ingen medicin höll borta hennes anfall.
En sorg drar in...