Soft söndag

Som ni ser så njuter de flesta av denna dag. Försökte oss på en promenad på förmiddagen men gav ganska fort upp. Igensnöade vägar och stora snödrivor så man knappt såg var vägen slutade och diket började.
Snön var vass som nålar i ansiktet när vinden tog fart. Endast den fyrbenta tyckte det var lika roligt som vanligt och gjorde glädjeskutt i snön. Han vet när vi alla är hemma från morgon att bara man tittar matte och husse djupt i ögonen och samtidigt ser lite sorgsen ut så veknar de ganska snart . Och vad gör man inte för sin mjuka lurviga vän!
Annars är det som alla andra söndagar här. Jag försöker samla de mina till gemensamma mat och kaffe stunder, ibland lyckas det bättre, ibland sämre. Idag tvingade jag lilla sonen att dricka kaffe med oss. Annars är det mest gitarrspelande som gäller för honom. Stora sonen har fotbollsträning mitt i maten så han värmer sin mat varje söndag. Men kvällskaffet före de styr mot Terjärv känns viktigt och det har pojkarna också tagit till sej, om inte annat så för mammas skull.
Nu är det skidtider i tv så gubben har tagit soffan i sin ägo. Jag måste ärligt säga att jag inte i misstag skulle sätta min tid på det, är inte det minsta intresserad.
Och ena sonen tittar på en fotbollsmatch och den andra spelar gitarr...
Alltså lämnar det mej vid datorn och hunden vid mina fötter. Jag har målat ett födelsedagskort och stickat lite idag också. Blir smått rastlös av dessa dagar och har mycket svårt att "bara vara".
Det onda  i ryggen vill inte ge med sej om än det känns bättre än igår. Att ha värk och smärta i ryggen är inget vidare i mitt arbete. Hoppas nu några Burana och en god natts sömn råder bot på det onda.

Bläddrade bland bloggar och hittade en som hade skrivit om hur hon inte besökt sin mormor sedan hon blivit så dement att hon fick läggas på ett boende. Hon kände att hon helt enkelt inte kunde se på hur hennes älskade mormor förändrats.
Förstår henne mycket bra. Det är ingen lätt sak att se hur en person förändras med sjukdomen. Jag har själv upplevt det med min mormor och måste ärligt säga att jag många gånger körde om Bädden när jag var till stan utan att besöka henne.Ändå var jag ofta där på besök men kunde ha varit mera men det var faktiskt jättesvårt. Att se hur mormor på nåt sätt blev mindre och mindre i sin säng för varje gång och hur otroligt lite tid personalen hade.
Att se en älskad mormor försvinna framför ögonen på mej var otroligt jobbigt. Minns en gång när jag besökt henne och mina pojkar varit med. Då var hon riktigt dålig och jag försökte hålla masken så länge vi var där men i trappan på väg ner så sjönk jag bara ihop och grät. Mina underbara pojkar la sina armar runt mej och sa att "det blir nog bra". Så satt vi en stund och  ingen kom just då och skulle det ha gjort det så hade jag inte brytt mej. Ibland tar sorgen överhand och det måste den få göra.
Det som känns bra nu efteråt är att jag själv vet att jag gjorde allt jag kunde för henne och att sista gången jag besökte henne fick sitta och hålla hennes hand och berätta om minnen från barndomen och säga hur mycket hon betytt för mej.