Soliga söndag

Det blev ingen soffhörna för mej igår, ej heller disco. Gubben tyckte vi skulle ut och äta fint. Antingen har han vant sej vid oxfile´er efter Sverige resan eller så tyckte han kanske lite synd om mej som sitter med min tomatsoppa allt som oftast. Hur som helst blev det O´Learys och tur hade vi för vi fick sista bordet. Gott var det och då de rika skulle veta hur de fattiga mår de gånger man äter lite "bättre".

Vilken fin dag vi haft i dag. Underbart uteväder för mej och Zeb. När vi gick där i solskenet hördes kyrkklockorna och jag tänkte att ute i naturen är Gud lika nära som i en kyrkbänk. Att stanna efter vägen och andas in den friska luften, att vända ansiktet mot solen och njuta av stillheten och tystnaden och vara tacksam att jag lever här och nu det ger mej så mycket mer än att sitta nertryckt i en kyrkbänk och va rädd att behöva hosta eller nysa. Att sen i tystnaden höra klockorna var rogivande.

Min farbror bjöd på 60 årskaffe idag. Han var 5 år när han fick diagnosen diabetes och läkarna sa åt hans föräldrar att om han lever till 20 så är han vid det laget både blind och döv. I dag är han 60 och både ser och hör. Tänk så fel läkare kan ha och sen för föräldrarna att leva med det budskapet.
För femtio år sen var både vården och vårdpsykologin mer brutal än vad den är idag. Han togs in för fem veckor på sjukhus och föräldrarna förbjöds att komma hälsa på för det skulle bara ge pojken hemlängtan. Det är ju helt omänskligt! Hur tänkte folk på den tiden?