Däckad

Så denna vackra och soliga dag har förkylningen däckat mej totalt. I natt känns det som om jag hållit på och svalt och gnytt hela natten och halsen är som den fått sej en omgång med rivjärnet. Mot morgonsidan somnade jag då äntligen sen gubben åkt till jobbet och drömde då om min döda akvarellmålande släkting som jag skulle hälsa på i Sverige. Jag var ensam och hade ingen aning om var hon bodde bara adressen Västerbergsvägen. Slog ihop mej med nån uteliggare som påstod han visste var stället var och vi traskade genom slumkvarter och fallfärdiga byggnader och sökte mat i soptunnor. Jag kom aldrig fram.
På förmiddagen började jag frysa och tog in ett Burana. Klädde mej med långskaftade sockor och fleecetröja och kröp ihop huttrandes under täcket. Trodde jag aldrig skulle bli varm men somnade till slut och vaknade två timmar senare badandes i svett. En helmysig dag har jag alltså haft.
I kväll känns det lite bättre men hjärnan är som en trögflytande massa och ögonen som små eldar. Det blir en hemmadag också i morgon.
Vad gör man då en dag som denna förutom sover? Jag har lite svårt att slappna av helt och borde få lite gjort hur det än är. Jag har tittat på film där Mikael Persbrant gråter som ett barn och det fick jag inte att gå ihop med honom. Läser en bok om om en familj vars hem besöks av en död släkting. Äter Turkisk yoghurt, det gillar både halsen och magen. Men det har inte varit nåt riktigt göra så mot kvällen torkade jag lite damm och satte fram kycklingar och en höna. Påskgräset har grott så med lite tur hinner det bli grönt till helgen.
Det som retar mej allra mest nu är att det ser hemskt ut utanför köksfönstret med gamla löv och skal från solrosfröna. Tänkte för ett litet tag att jag skulle fara med krattan och bara ta några tag så skulle det strax bli bättre men garanterat skulle min arbetsledare komma på sin kvällslänk här runt hörnet då så det gäller att passa sej. Det hålls bra där ännu och kanske morgondagen blir bättre.
Bilden har jag lånat från nya magasinet Isabellas.