Om det är nån jag faschineras av när det gäller akvarell är det Esa Tiainen.
Att få möjlighet att se på när han målar är en höjdpunkt i sej och man står verkligen bara och suckar ljudligt åt hans penseldrag. Han plaskar och skvätter vatten omkring sej, gestikulerar med penseln samtidigt som han förklarar vad han håller på med. Det borde vara fjärde eller femte gången jag ser honom måla och jag slutar inte förvånas över hur exakt han vet när pappret är tillräckligt vått/torrt för att färgen ska bete sej som han vill.
I dag höll vi till i Tobaksmagasinet där Jakarte har sina utrymmen. I nästan 3 timmar tittade vi på när Esa målade sen gjorde vi tappra försök själva var och en. Fick en pratstund med honom och fick tips om hur jag ska komma på rätt fot med målandet igen, har ju känt mej urusel en längre tid och det tär enormt på självförtroendet. Men med en klapp på axeln och uppmuntrande ord av en som vet och kan såna här saker ska jag sträcka på mej igen och ta nya tag.
Den här vackra skapelsen kom till medan vi andra stod omkring med gapande munnar.
Så har vi då mitt tappra försök till lite träd och sånt. Känner att jag ännu har en lång väg att gå.
Bredvid Esas målning är jag bara som en blek skugga. Men kanske när jag närmar mej en 40,50 års erfarenhet, då kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar