Saknar Kuukkeli

Just nu saknar jag Kuukkeli, solens varma strålar mot den vita snön, mammas kalops, våra gemensamma morgonmål som var snäppet bättre än på hotell och framför allt kvällarna runt elden i grillkåtan när det var kolmörkt därute och vi satt och grillade korv inne i värmen. Jösses så mycket roligt vi haft där vid Hookansmaja uppe i Äkäslompolo.

Men sen ungarna inte följer med känns det inte på samma vis. Det är ju nåt man måste komma över också, men så mycket roligare när de är med. Så är det ju det här med hunden. Sist vi var grinade jag redan på vägen dit vid Pello när jag såg en annan hund och det blev nästan fråga om ett överlevnadsläger för mej. Men ändå, visst är det nåt särskilt med den lapplänska luften, lugnet och stillheten. Där hinner man andas och verkligt vila upp sej.

Här skulle jag gifta mej om det nu inte redan varit gjort. I vit hellång päls och röda rosor. Zeb som brudtärna, han skulle klä i rosenkrans.
Så där sitter de nu, mamma och Hasse med ljuset tänt i skyddsrenen Erik köpte för egna pengar åt mommo när hon loopat i spåret och fick tillbringa en natt på sjukhus i Rovaniemi. Sen dess har renen fått vara med på resan till Äkäs för att hålla mommo trygg och varm om hjärtat.
Nästa år är vi med igen, hör ni det!