Högtidlig öppning av MIO målarnas vernissage i kväll.
Tal, musik och sång. Ett dignande bord med dricka och småplock som verkade mycket uppskattat. För att inte tala om besökare! Klockan 18 var det smockfullt och lät som värsta hönshuset. Men det var vad vi hoppats och drömt om. Härligt med folk som kommer och idel glada miner. Att sen få godkännande av besökarna och uppmuntrande klappar på axeln gör att man känner att det inte var så tokigt i alla fall.
Själv var jag lite tagen och folkmassan gjorde att jag knappt fick tagit några bilder fast kameran hängde runt halsen hela kvällen.
Hoppas inte jag får smisk av Helena nu när jag sätter upp bild på henne.
Alltså min målarfröken Helena Cederberg. En otroligt inspirerande person som jag är så glad att jag haft nöjet att lära känna. Hon hjälper,stöttar och stöder i alla lägen. I dag sa hon nåt bra om akvarellen:"Att den är som förälskelsen, den är häftig, härlig och går upp och ner" Nåt i den stilen. Sen om oss målare att det är som att cykla omkull ibland, man stiger upp, borstar av knäna och fortsätter sen att cykla vidare. Hon har så rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar