Slöja av vemod

På min vanliga promenad med Zeb var marken i dag täckt av snö. Allt var tyst, inte ens fåglarna verkade vara på humör. Snön bildade högar på tåspetsarna av mina skor där jag gick i långsamt fram i mina egna tankar. Den våta snön bildade vattendroppar på glasögonen som gjorde världen suddig.
Kanske det var just det som gjorde att det kändes väldigt vemodigt i dag. Tankarna gick till vår båtresa och en person som var med på båda turerna. Jag upptäckte henne första gången när vi gick iland i Stockholm. Jag gick ett par meter bakom henne och när hon vände lite på huvudet var det som att se min målarvän, hon som gav mej den sista ryggknuffen för att jag skulle anmäla mej på kurs. Hon som inte längre finns bland oss. Jag var som fastnaglad av kvinnan där framför mej och förundrades över hur lik hon var, kläderna, hållningen och frisyren.
Såg henne flera gånger på båtresan hem och det gjorde att sorgen och saknaden kändes väldigt påtaglig just då. Ni vet att mellan glädje och sorg finns inte mycket, kanske som ett tunt sprött istäcke som kan brytas sönder vilken minut som helst. Och just då i det ögonblicket när jag såg den här kvinnan brast det spröda istäcket. Det behövs bara ett ögonblick, en förnimmelse, en bild eller en doft.
På min kursdag med Esa visade jag min stora pensel som jag fått efter henne och frågade om den börjar ha gjort sitt. Den håller på att tappa formen, är inte så spetsig i änden mera och strån börjar spreta ut. Han kände lite på den och sa att det bästa troligtvis nog har farit men lite form finns ännu. Jag kunde ju ge den till något målande barn funderade han. Men om det är nåt jag kommer att spara så är det just den här penseln. Den gav mej mod att ta ut svängarna och tack vare den fick jag min första utställning.
Monica som höll öppningstal på den utställningen sa så här:
"En plats är tom här i dag. En som alltid uppmuntrat dej i ditt skapande var din mans släkting Ruth. Hon målade själv och hon ville att du skulle hitta samma väg. Hon har stor del i din utveckling den gångna vintern, hur konstigt det än kan låta. När hon dog fick du ärva hennes konstnärssaker, allt från papper, penslar och färger till konstböcker. I vinter har du målat flera av målningarna med hennes durabla pensel, en så stor pensel att den gav dej extra mod bara av att du vågade använda den."

I går var jag med tavlor till Nykarleby för vår kommande utställning från kursen. Har haft utställt många tavlor och känner att jag inte är nöjd nu. Har inte presterat som jag borde i vinter. Men har heller inte använt den stora penseln så flitigt. Det har gjort att den lille onde suttit på min axel och flinat och tryckt ner mittt självförtroende i stövelskaften. Men det är väl sånt man får ta, jag har ju ändå inte gett opp som jag nästan gjorde ett tag. Det gäller att öva öva öva.
Nu väntar jag på att isskorpan ska frysa till igen för det gör den, men som sagt den är tunn och skör.
Känner att jag blottar mitt innersta för er, både ni jag känner och alla de okända som läser. Men tror att de flesta känner igen sej i mina upplevelser. Man fortsätter och kommer igen.