- Master Cohen gjorde det igen.
-Levererade överjordisk skönhet.
-En stor afton med en ännu större konstnär.
-I mörkret uppstod det intensitet och intimitet.
-Leonard Cohen närmar sej sin livs sista blues-och det kan inte göras på ett bättre sätt- spelat som
på änglars hjärtesträngar.
Små utdrag från tidningar efter att det skrivits om konserterna Cohen gjort hittills de senaste veckorna.
Det ska sägas genast att den som inte orkar läsa mera om den här mannen på den här bloggen kan hålla en paus helt enkelt för titt som tätt dyker han opp. Han är bara sån.
I natt väckte han mej och vi funderade över vädret på konsertkvällen. Kommer regnet att skvala ner som det gjort i kväll och vi kommer att få småhuttra blöta om fötterna i timmar. Eller kommer solen att ge oss värme och en sval sensommarbris fläkta tills solen tar natt och vi får dra den där extra tröjan på och fortsätta småmysa till de ljuva tonerna medan mörkret sänker sej.
De två föregående konserterna har vi befunnit oss inomhus i Hartwall arenan och där har varit varmt och skönt. Vädret på utsidan likaså båda gångerna fast den första var i oktober. Då satt vi (alltså mamma och jag, inte Leonard då) utanför hotellet och åt glass och det var fullständig sommarvärme. Andra gången var i augusti och jackorna glömdes kvar på hotellet när vi gick till arenan. Ingen tanke på kyla alltså.
Nu kan det vara annorlunda när vi ska vara på Sonera stadion med himlen som tak. Lite knepigare alltså. Hamnar att kolla upp vädret närmare och ta ett möte med inblandade för att kolla hur många kappsäckar vi ska slarva med. En två tre stycken ska det väl ändå räcka med, det är ju bara över natten.
Tre konserter kvar före söndag. Då får Helsingfors besök av mannen med rösten och ett dovt muller kommer att kännas bland husväggarna långt efter att han lämnat landet. En röst som får mej att skaka som ett asplöv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar