Känsla av ensamhet

Under arbetsdagen längtade jag hem. Ute var det fortfarande kallt men vackert så det gjorde ont. Ville hem för att göra upp eld i spisen och sen vira in mej i pläden och slötitta på tv.
Hade gjort upp planer för kvällen tidigare att jag skulle hälsa på en god vän men kölden satte hinder i vägen.
När jag stod i köket och strimlade grönsaker som skulle i wokpannan tillsammans med kyckling kom en ensamhetskänsla över mej som jag inte haft på länge.
Många gånger njuter jag av att ha kvällar för mej själv när gubben jobbar, men inte i kväll...
Tankarna gick till mina fina pojkar och ibland önskar jag att de valt skolor som de kunnat komma hem till kvällarna från. Men jag kan bara tillåta mej önska, pojkarna själva har valt och för en mamma är det bara att finna sej i det.
Men jag vänjer mej inte.
Vet att den här känslan är övergående, det är nog kölden som stänger in mej ikväll som är det största problemet. Så har jag ju Zeb som ger mej all kärlek. Han följer alla mina steg och sätter jag mej  är han strax där, slickar lite på handen, buffar till min arm med nosen om jag sitter i egna tankar. Bjuder jag honom min famn är han strax där så nära så nära.

                                        Firman bjöd på vändagsbakelse dagen till ära.