Tisdagskall

Att komma hem efter arbetet och känna sej så där tisdagskall är ingen bra känsla. Vet inte vad det är med tisdagar men ofta känns de lite meningslösa liksom för nära måndagen och alldeles för långt från fredagen. Lite bortkastad på nåt vis.
Zeb var lycklig när jag kom, han vill inte stå långa stunder ute i kylan och vänta på matte eller husse. Han hade redan fått vara på rådjursjakt till gubbens förtret, han fick lungt vänta där ute i skogen tills Zeb var slut och inte orkade mer.
Så min lurviga vän och jag kröp ihop intill varann och sov sött en liten stund. Vaknade av ett fruktansvärt buller i min mage och Zeb spetsade öronen och öppnade ena ögat lite på glänt. Helt tydligt ett störande läte enligt honom. Jag var hungrig och började tänka på hemmagjorda färsbiffar med stekta lökringar och bullrandet blev ännu intensivare. Ville helst inte från värmen som en liten lurvig vän kan ge, dessutom låg han med huvudet på min arm och visade inga tecken på att flytta sej. Så småningom tvingade jag mej i upprätt läge och kände strax hur värmen försvann.

Zeb tycks gilla att vi gör eld i spisen vilket är lite konstigt med tanke på hårmängden på hans kropp. Men han är alltid med och mojar sej framför spisen.
Eld är är som hypnos, sitter man och tittar in i brasan så lämnar man bara och stirra i den. Så här händer inte särskilt mycket men har också hört av andra att när det blir så här kallt så är det som om allting stannar av.
-27,5 visar termometern och jag tror bestämt jag får värma upp bastun, ha fotbad ,hårinpackning,ansiktsmask... Det är kvällar som denna man har tid att lyxa till det för sej själv.