Så tyst och öde det var i naturen idag. När vi kom till vägs ände satte jag mej ner på knä i snön och bara lyssnade. Inte ett ljud, inte ens en fågel, bara tystnaden. Så skönt för både kropp och själ och för att inte tala om mina stackars öron som hör plåtskrammel hela dagarna. Ibland njuter jag av tystnaden , ibland hatar jag den.
Djupa, djupa traktorspår men ack så välkommet för korta lurviga ben. Fast visst måste man ofta ut i de stora snömassorna bara för att.
Känns så där lagom måndagssegt och jag bara undrar om man får lov att vara så här slö. Det finns hur mycket som helst som väntar på att bli gjort men att komma till det är värre. Nu kryper jag upp i soffan för att se film med gubben. Allt det där som väntar kan gott och väl få vänta en dag till...eller två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar