Fast mitt arbete inte är det mest glamorösa spännande och där jag får ut min kreativitet så måste jag slå ett slag för mina jobbarkompisar. Det härliga gäng jag får tillbringa mina dagar med gör det värt att arbeta. Alla känner alla och varandras familjer. Vi diskuterar vitt och brett och skrattar tills mascaran rinner nerför kinderna. På eftermiddagarna kommer det stunder när tröttheten tar överhand men kan vi då dra lustigheter för varandra så går det bra igen. Att vi har samma sjuka humor gör inte saken sämre och vi brukar fråga oss om nån annan kan va lika tokiga som vi. Tror det är därför vi arbetat så länge på ett och samma ställe, det är svårt att tänka sej en arbetsplats utan dessa härliga medmänniskor.
Kom hem idag och kände tröttheten i hela kroppen, fråga Erik om han svälter ihjäl ifall jag lägger mej ett slag men han hade hittat mjölk och bullar så han försäkrade att han skulle klara sej en stund. Sen var jag som död i en halvtimme och det gjorde så gott. Vi fick mat i oss så fick jag lurad med sonen på en kvällspromenad och de stunderna värdesätter jag. Att få gå sida vid sida med sin unge som ska bli 17 och höra honom ivrigt tala om sin praktikplats, skolan och eventuella investeringar för egna inarbetade medel kan väl göra vem som helst lycklig. Att få se att datavärlden inte helt har fått grepp om honom, att han ännu kan vara social och ha sunda värderingar. Sånt blir man lycklig av en tisdag.
Snart har den här kvällen gått och i morgon ska jag på utvecklingssamtal på arbetet. Har en hel bunt med papper jag borde gå igenom och klura ut nåt vettigt att komma med. Det kan bli svårt för hjärnan känns som den gått i viloläge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar