Nu blir det äntligen av att jag får träffa min vän som jag skulle träffa redan på vändagen. Då satte kylan käppar i vägen men nu har vi flera plusgrader.
Alla mina vänner är speciella för jag har ju valt ut dem själva och de mej då förstås. Alf (hennes smeknamn för det är en hon) träffade jag på min förra arbetsplats och vi hamnade och arbeta ihop i olika perioder. Vi fattade tycke för varandra med det samma och att det skiljer över 33 år på oss har ingen som helst betydelse. Under mina 2,5 år på arbetet där så dog hennes man helt plötsligt och jag tror att jag tog henne ännu mer till mej pga det. Minns att jag ringde henne för allra första gången då efteråt eftersom hon blev sjukskriven i ett par veckor. Jag var lite nervös och ville inte tränga mej på utan det var av ren omtänksamhet. Hon blev glad att jag ringde och hon förstod säkert att jag brydde mej. Efter det växte vår vänskap och sorgen var stor den dag jag bytte arbetsplats. Men vi höll kontakt och så småningom blev jag bjuden till henne. Efter det besöket har det blivit otaliga under åren och jag känner mej som hemma när jag kommer dit. Fast det ibland går flera månader mellan våra träffar är det som att fortsätta där vi slutade senast. Och vi har roligt! och hon är superbra på att baka och frestar med allt möjligt sött och gott.
Jag kan ibland sms:a henne och säga att nu saknar jag henne så att kan vi inte träffas? Och svaret tillbaka brukar vara att hon hade det samma i tankarna och så stämmer vi träff. Så enkelt och så lätt kan en vänskap vara och den är värdefull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar