Bli med hund

I kväll börjar ett nytt tv program från Svt1. Huset fullt av hundar.
Kommer ihåg hur det gick till när vi blev med hund. Jag är pälsallergiker och det samma gäller Erik som dessutom har astma. I många år var det en orimlig tanke att vi skulle kunna ha hund men som liten hade jag alltid hundar och katter omkring mej. Allergin växte så till sej med åren och jag fick ibland gå på medicin. Ändå fanns den ständiga längtan där och Erik var så ledsen över att han inte kunde ha en egen hund.
Så en dag för snart 4 år sen så kom tanken att vi kan ju alltid försöka och en utehund måste det vara frågan om men en som vi kunde ta med på promenader och gosa med där ute.
Det här var min och Eriks smått hemliga plan för gubben har av princip annan åsikt än oss andra i familjen. Jag läste en massa om hundar på nätet och sökte då efter typ Husky,Malamute eller Jämthund. I texten kom det upp om Finsk lapphund och jag sökte vidare på det. Tyckte strax att det verkade som den bästa hundrasen för oss och ev den lättaste och definitivt den gulligaste.
Googlade vidare på uppfödare här i landet och eftersom min finska sträcker sej till kyllä och ej så blev det svenska alternativ. I Liljendal fanns en uppfödare med Finsk lapphund, Malamute, Husky och Kees hund.
Skrev åt henne om vår familj, intressen och allergin. Fick snabbt svar att hon hade hört om många pälsdjursallergiker som klarade Lapphunden pga den täta och långa pälsen. Hon kunde förstås inte ge några garantier men undrade om vi var intresserade av en pojke eller flicka. Då redan visste jag att nu var jag ute på mycket djupt vatten för detta skedde utan gubbens inblandande. Men nu var jag så här långt så nu var det bara att köra så det ryker.
Snabbt kom det svar att hon sätter oss på väntelistan. Herregud! Vad hade jag gett mej in i. Nu var det dags att bekänna färg här hemma. Jag förklarade, visade bilder, bönade och bad och nånstans på vägen kände jag att det börjat blåsa en svag medvind.
Nu är ju ingen hund gratis heller, 700 euro kostade en valp och de extra pengarna hostade jag inte upp hur som helst och dessutom var det ju ingen teknisk nyttopryl utan helt enkelt ett onödigt nöje enligt nån. Skam den som ger sej så jag la undan lite då och då och hade loppisbord där jag sålde rätt bra och vips fanns pengarna där.
Så kom det ett mejl en dag att nu finns det en lite pojkhund kvar i en kulle om vi fortfarande var intresserade. Jag trodde hjärtat skulle komma ur bröstet! Nu gällde det att smöra på ordentligt och hitta de rätta orden.
Vi tackade ja till den lilla svarta pojken och en lång väntan hade börjat.
Så en dag fick vi bilder på vår valp och ALLA i familjen smälte. Gubben höll på att tillverka hundkoja hela försommaren, en tvårummare med isolering. Den målades gul med vita knutar och ett avtagbart tak.
När vi åkte iväg för att hämta hem honom var jag otroligt nervös. Hur skulle det gå och hur skulle vi reagera? Det var lång väg hem och tänk om Erik fick andnöd i bilen. Magen var i uppror.
Vi skulle övernatta i Borgå före vi hämtade valpen. Minns ännu ögonblicket i gamla stan när en kvinna kom gående emot oss med två Finska lapphundar i koppel. Så otroligt fina hundar med vacker päls och de bruna märkerna ovanför ögonen som är speciella. Jag minns att jag stannade och vände mej om och sa till familjen att fattar ni att detta händer på riktigt, i morgon hämtar vi vår egna lilla Zeb.
Första mötet med Zeb var alldeles underbart. Att få hålla den lilla kroppen och känna den lena pälsen. Som ni hör var jag alldeles lycksalig.
Hemresan gick bra. Zeb sov ihopkrupen uppefter pojkarna i baksätet och ingen andnöd. Ingen av oss reagerar på pälsen och nu är han mera innehund än utehund. Så fort det regnar är kallt eller blåser tycker gubben att Zeb måste få sova in och det är han som mest ligger på golvet och kliar Zeb bakom örat. Tänk så det kan gå!