Efter en god och lång natts sömn gick dagens städning som en dans. Den blåser rätt hårt och det var ypperligt för vädring av mattor täcken och kuddar. Satte in lite lättare mattor och lämnade helt borta i vissa rum, har nog av det tjocka och tunga nu. Har hängt ut tvätt och vad det kan dofta gott när man tar in den, rent och friskt. Borde kanske tvätta nåt fönster ännu men jag får se, är så nöjd över städningen så här långt.
Har i alla fall tänkt att det kunde vara roligt med egna paprikor så nu har jag gjort ett försök. Hittade igår världens grej när det gäller förodling nämligen en liten låda som det i botten på satt små runda knappar. När jag sen hällde lite vatten på knapparna svällde de opp och det var bara att peta ner fröna i dem och på med locket. Det klarade t.o.m jag. Om det sen lyckas är en helt annan sak men jag har gjort mitt bästa.
Korv och bröd i brödgrillen gjorde mina karlar åt sej idag. Grillen vaktades noga av Zeb däremellan han gav oss menande blickar.
En timme under eftermiddagen tillbringade Zeb och jag ute i blåsvädret men det behöver man inte vara rädd för jag tror det enbart slätar ut begynnande rynkor. Vilket sparkföre sen! det bästa tänkbara och solen sken och det var färdigt städat här hemma. Kände hur leendet blev allt större och spred sej där inuti. Livsandarna vaknar igen och man känner sej så där småkär och galen och bryr sej inte ett dugg om vad folk tycker och tänker. Det bubblar av lycka i kroppen och undrar om man verkligen får vara så glad åt egentligen ingenting alls?
Zeb håller fullständigt med mej och slänger sej ner på isen och sprattlar med benen och vänder sej från sida till sida. Så vill jag också göra.
Där i min lycka kommer jag att tänka på ett par vänner och små ljusgråa moln lägger sej på mitt hjärta. Min kära vän som inte har den frihet som jag har att bege sej ut i solskenet när hon vill, sparkandes,skidandes,springandes...
Min vän idag skulle du varit med mej där på sparkstöttingen. Då hade du fått hålla i dej ordentligt för det gick undan minsann. Det är så mycket jag skulle vilja göra tillsammans med dej men rätt lite av det går att förverkliga. Såna här fina dagar ute i naturen finns du i mina tankar.
Eller min bloggvän som kämpar en hård kamp varje dag mot sjukdomen als. Så fruktansvärt orättvist livet kan vara. Varför drabbas vissa av mera än vad som är rimligt. Livet är bra konstigt. Det har åtminstone fått mej att inse att ta vara på varje litet guldkorn som finns i vardagen.
Väl hemma igen doftade det nybryggt kaffe och fastlagsbullar. Hade gubben att köpa hem varsin, det tyckte jag vi gjort oss förtjänta av.
De menande blickarna vid brödgrillen gav resultat och här vilas det på korven. Skam den som ger sej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar