Sista semesterveckan börjat

Just nu kan jag tänka mej riktigt bra att börja arbeta nästa vecka men jag hinner ju alltid ändra mej.
Sista veckan av ledigt på gång och jag har aldrig sett maken på lathet. Fast ogräset skulle växa in i öronen på mej skulle jag inte reagera. Det är just det som är det negativa med att vara ledig i 4 veckor, jag blir latare för var dag som går och till sist sitter jag bara och stirrar framför mej.
Inte före jag återvänder till arbetet får jag igång nåt vettigt här hemma.
Men inte vet jag om det gör nånting. Däremot har jag träffat en massa fina människor och det kommer jag att göra ännu den här veckan. Jag prioriterar vänner framför nypolerade golv om man säger så. Tror att jag är snäppet rikare på det viset.

Erik blir hela 17 år idag och jag skrapar mej i huvudet och undrar vart åren tog vägen. Minns ännu natten när fostervattnet gick och vi fick åka in till BB. Jag hade inte räknat tid före en månad framåt men han var envis redan då och skulle ut och checka världen. Så liten och så blå! Han var inlindad i flera lager av filtar de första dagarna och det enda jag såg var det lilla huvudet och de små spelemansfingrarna.
Men han växte snabbt till sej ikapp med att han dreglade ner tröjor. Röda kinder och glad som ett Hangökex när han väl kommit från koliken.
Vid halv års ålder hade han ett andningsuppehåll och som tur var hände det hos läkare som skickade oss till akuten där det efter provtagningar och lungröntgen konstaterades att han led av Bronkit som senare utvecklades till astma.
Otaliga är det nätter vi satt oss i bilen för att i ilfart ha kört till sjukhus för att få spira. Vi har vaknat av att Erik sparkat med fötterna i sänggaveln för att få oss väckta när han inte fått tillräckligt med luft. Då gäller det att inte själv drabbas av panik utan ta det lugnt och öppna alla fönster för att få luftombyte. Hur många gånger har jag inte väntat på nästa hostattack, vänt honom upp och ner och stoppat fingrarna i halsen på honom för att få upp det sega slemmet som hotat kväva. Alla de nätter vi suttit och grävt i sandlådan medan andra sovit bara för att luften har varit fuktig och sval och vidgat hans luftrör.
Men mitt i allt elände har han varit en glädjespridare och familjens clown. Tack och lov har astman blivit så mycket bättre att han vissa perioder kunnat vara utan medicinering. I dag är den inget hinder för honom bara medicin finns till hands.

Patrik har i eftermiddag åkt tillbaks till Dragsvik. Han har verkligt njutit av det civila och det gick bra att åka igen för han var rätt säker på att slippa hem igen till fredag. Det blir en massa bussittande.
Helgen efter det skulle han troligtvis sitta i beredskap men det är bra att veta så får han förbereda sej mentalt, även mamma...

Snart ska jag sätta mej med en filt, en kaffekopp och ett avslappnande fotbad ute i gungan och ta med en bok att läsa. Så mycket bättre kan inte en måndagskväll bli den sista semesterveckan.