Att inte vara den enda som saknar

I dag när jag skulle åka till jobbet tänkte jag inte hitta Zeb och fast jag ropade på honom kom han inte.
Gick så runt i det mörka huset för att se var han var och hittade honom i Patriks säng. Det tog en stund före jag fick honom med ut. Tydligen är vi fler som saknar.
Har haft lite av en klump i magen hela arbetsdagen. Det första jag fick höra när jag kom dit idag var att de fått fara med en arbetskamrat till första hjälpen med en lillfingersände som bara satt lite fast i ena sidan. Han hade fastnat med ena handen i en maskin och det hade rivit lös fingret. Egentligen hade han inget där att göra men i arbetsivern och när nåt är fel går allt så snabbt att man inte tänker före utan efter. Han kom och visade upp sej på eftermiddagen med tre fingrar i bandage som var sydda och änden bortknipsad. Fy det är så jag ryser ännu. Det är bara lite över ett år sen jag själv var med fingret emellan och det kom till ytan idag. Jag blir alltid påmind om min olycka för det har broskat där jag blev sydd.
I kväll ska gubben och jag till Purmo för att hälsa på bekanta så här före jul. Det ser jag verkligt fram emot.