Humörsvacka

När jag öppnade gluggarna i dag lyste solen så vackert på vårt lilla gula hus.
Det gör en lätt och glad till sinnes och att fortsätta med kaffebalja, gott pålägg till smörgåsen och få läsa om målarkolleger på ÖT gör att dagen börjar riktigt bra.
För att förstärka känslan drar jag ut gubben och Zeb på långpromenad och kisar med ögonen mot solen och känner hur livet är underbart. Men som alltid när gubben är med blir det mer eller mindre extremsport med livet som insats. Vägarna var oplogade men när humöret är på topp spelar det ingen roll om man får plumsa omkring lite. Så får gubben den goda ideen att vi ska gå genom ett långt skogsparti ut till några småstugor och det är nu helvetesbanan börjar. Först går vi i skoterspår så det går rätt bra förutom några djupdyk några gånger men sen tar det slut och nu är det verkligen att hasa sej fram. Jag hade snö upp till höfterna och vi var mitt ute i ingenstans. Gubben fick bana väg för både mej och Zeb och mitt goda humör höll på att tappa fotfäste.
Men jag kämpade tappert vidare med snö innanför kläderna och både snor och svett rann. Försökte tänka på sonens Barettmarsch och vinterkriget men just då var det småsaker jämfört med vad jag utkämpade. I min mörkaste stund tänkte jag att jag lägger mej ner i snön och hoppas att någon hittar mej fram mot sommaren.
Efter mycket möda och en del osmakligheter som haglat ur min mun över gubben kom vi ut ur skogen. Mjölksyra upp i hjärnan och hjärtverksamheten farligt hög och på spagettiben ragglade jag mej vidare fram. Så småningom stabiliserade sej allt och jag hörde åter fåglarna som sjöng och kände solens värmande strålar i nacken. Gubben hade förstånd att ringa hem och få bastun i gång och det tog mej hem de sista kilometrarna.
Så nu sitter jag här med russinhy och lagom mör i kroppen. Risgrynsgröten är snart klar och humöret åter på topp.
Åh fy fasen ändå, det var riktigt jobbigt där ett tag.