Vänner

I dag har vi uppvaktat en härlig människa som går i pension.
Jag har skrivit om henne förr, hon den finska damen vi haft med oss nu i 5 år. Hon som jag i början var lite reserverad till, hon som gick med lippis på huvudet men alltid med ett leende nära till hands.
Vi hade aldrig några ordentliga samtal pga språket men konstigt nog så väldigt roligt tillsammans.
Åtminstone ett ord svenska sa hon att hon lärt sej och det var permitterad eftersom det var högaktuellt för nåt år sen. Så lärde jag henne pisstunna, vad hon nu hade för nytta av det kan man fråga sej men just då kändes det viktigt. Humor fanns det gott om och jag minns med ett fniss dagen då hon jumppade och såg mera ut som en döende svan. Jag minns dagen när hon snubblade och föll handlös i golvet och skadade sitt redan så sjuka knä. Hur rädd jag blev.
I dag gav jag henne ett foto av oss tillsammans där vi skrattar, är rödbrusiga och har dubbelhakor. Ville ge henne det, för att hon inte ska glömma.
Nåt säger mej att det inte alls är säkert att vi ses igen, åtminstone blir det lång tid emellan.

Är så glad att jag från förra arbetsstället inte släppte taget om de som faktiskt betytt nåt för mej under min tid där. Att vi fortsatte hålla kontakten och gör det än i dag. De hör till min lilla vänskara som jag har så kär.
Vad vore jag utan vänner?
Att se hennes lippis slängd i roskisen när jag for hem i dag berörde mej mer än jag hade kunnat tro.