Mångubben reste sej stor rund och gul över trädtopparna i kväll.
Vi har åter en kall natt framför oss och Zeb får igen en natt inomhus. Han håller på att bli riktigt van nu och det hörs ingenting av honom på hela natten. Förut gick han och vankade av och an och pustade och suckade ljudligt.
De här dagarna är det nog mera jag som pustar och stönar. Det går så otroligt tungt när man är förkyld och allt verkar vara igentäppt. Jag har verkligt varit en syn för gudarna här med håret på ända flottigt och fint. Dubbla tröjor och näsdukar instoppade i kalsonglinningen. Näsan röd och ögonlock på hälft har jag tossat fram här mellan säng köksbord och soffa. Inget medlidande finns här heller utan får höra att det bara är att rycka upp sej och gå på jobb. Jag kan lugnt säga att efter en timme skulle jag sega ner död på golvet för jag är så otroligt trött, har sovit endast 4 gånger i dag.
Helst skulle han fatta att en tulpanbukett skulle vara på sin plats. Har haft de gamla att stå i vasen i 1,5 vecka för att det kanske möjligen skulle blinka till nånstans där mellan öronen att nu skulle hon säkert bli glad av nya blommor. Men icke. Istället fick jag köpa syltmunk åt honom i dag när jag hämtade honom från jobbet, för att han minsan har slavat på i 8 timmar. Det är kärlek det.
Nåja man kan inte få allt här i världen och nu har jag varit en vända i duschen så bättre känns det och så fort jag är riktigt på benen hämtar jag mina tulpaner själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar