Julen 2012

Julaftons morgon bankade mej skoningslöst i huvudet klockan nio på morgonen för att påminna om att jag glömde ställa skinkan i ugnen när vi gick och lade oss.
Ni vet ganske hur det känns ni husmödrar, världen rasar och man tror att hela julen är förstörd.
Nu var det mest förmiddagen som kändes bitter, sen gick det om.
Gubben och jag kom oss iväg för att hälsa på hans mormor. Det bästa vi gjort på hela helgen. Lilla mormor sov så tungt när vi kom dit, julfin med röd kavaj och silvergrått hår. Så längesen vi besökt henne att det gjorde ont. Före vi for därifrån smekte jag henne över kinden, berättade att där ute faller snön och världen är vit. Att hennes äldsta barnbarn är på besök. Hon tittade med stora ögon på oss och så log hon. Underbart, det gjorde hela dagen bra och att vi missade julbönen vi brukar besöka gjorde inte ett dugg.
Så åt vi vår julmiddag, utan skinka för den vägrade bli klar. Själv tror jag den strejkade för att den tänkte bli bortglömd.

Sen ringde det på dörren och vi blev överraskade av en jultomte. En alldeles ny som vi inte sett förut.
Men han försvann snabbt ut i mörkret igen.

Så kom då den riktiga tomten, han som vi väntar på varje år. Lika stilig och nypermanentad. I år hade han haft vissa problem att hitta vägen. Hade följt ett par traktorspår och landat i diket. Det har fått oss att skratta hjärtligt flera gånger och jag har skrattat till varje gång jag gått om stället där jultomten hade kunnat fastna i snön. Tänk så förargligt om vi hittat honom på juldagen med skägget fastfruset i snödrivan :)

Sent på kvällen när vi kom hem igen tände vi upp en massa ljus och värmde glögg. Så delades paketen som låg under granen ut. När det inte finns småbarn i huset är det ingen panik. Det är den här stunden på julafton när jag känner hur lugnet infinner sej.

Mina allra finaste i stearinljusens sken.