Ett minne

Med jämna mellanrum skriver jag om min mormor på den här bloggen.
För mej är det en helt naturlig sak eftersom hon hela mitt liv har varit en hörnsten och gett av sin bottenlösa kärlek. Även fast hon varit borta flera år redan finns hon ändå hos mej hela tiden.
Det kan vara små saker, ett minne, en känsla eller doft, alltid finns hon där.
Cyklamen hör hösten till och jag kan inte gå förbi en sån blomma utan att ett minne kommer till mej.
Det är lite mer än 20 år sen och mormor skulle genomgå en större knäoperation. Eftersom jag har svårt för sjukhus alltsedan barndomen tyckte jag det var jobbigt att hon skulle tillbringa tid på sjukhuset alldeles ensam. Dagen hon blev opererad köpte jag en cyklamen och åkte i väg för att hälsa på henne. Behövde få se henne efter operationen och veta att allt var bra. Med blomman i handen gick jag upp för trapporna till gamla sjukhuset där hon låg. I korridoren var det tomt och jag blev stående där för ett ögonblick. En sköterska kom och jag frågade var min mormor låg. Fick veta att hon ännu inte kommit från uppvakningen och att det ännu skulle ta ett bra tag. Blödig som jag var kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag skulle inte få träffa mormor och där stod jag med min blomma. Frågade sköterskan om hon kunde sätta den på hennes bord och så tog jag fram ett kaffefat som jag hade haft med att sätta under. Visst kunde hon det, hon såg ju hur ledsen jag var. Väl ute igen lät jag tårarna trilla fritt. Det var bara en knäoperation men det var MIN mormor de skurit i och mitt hjärta blödde för henne.
Hemma kunde jag inte släppa tanken på henne och cyklade därför till morfar och frågade om jag inte kunde få komma med honom till sjukhuset på kvällen. Morfar förstod och visst fick jag följa med.
Så gick det så att jag trots allt fick träffa mormor den dagen.