Längtan till skogen

Nu när hösten är kommen längtar jag förskräckligt efter en ordentlig skogspromenad.
Man kanske inte kunde tro det när man ser oss (he!) men vi är riktiga skogsmullvadar. Alltsedan barnen lärde sej gå ordentligt har vi gjort skogsutfärder med matsäck och hela köret. Flera gånger har vi haft ved med oss för att göra upp brasa för korvgrillning.
Speciellt söndagsförmiddagar har varit ägnat åt skogen och jag brukar säga att det varit min gudstjänst. Närmare Skaparen kan man knappast komma än ute i naturen.
Men nu håller jag inte för ojämna marker och heller inga sträckor att tala om och det är en sorg denna höst.
I kväll var jag en kort sträcka med hunden och det var faktiskt första gången som jag kände att det var kraft bakom stegen, utan att det gjorde ont. Vilken känsla!
Men i morgon kan det igen vara helt åt skogen. Just nu verkar det vara ett varannandags syndrom. I dag har det gått lätt men i går kom jag mej knappt upp för trapporna till kafferummet. Kommer med all säkerhet att dra loss ledstången ur väggen för den är redan på god väg. Tänkte i går att tar det lika sjukt i dag får jag helt enkelt sätta mej i trappan och hasa mej upp baklänges hur trevligt det nu sen hade blivit. Tack och lov gick det lättare i dag.
Men alltså skogen den skogen...