Så gick det

Oktober.
Första morgonen med ordentliga minusgrader och sonen som är utan biltak fick skrapa rutorna. Det är en viss rangordning som råder när det gäller bilplatserna. Far i huset har sin (eller vår, jag använder den faktiskt jag också) i garaget så den är isfri och lagom varm om mornarna. Äldsta sonen tog hand om biltaket och stackars lillebror blev utan.

Men framåt dagen blev det varmare och solen glittrade så vackert mellan lövfattiga träd och buskar.
Fast nätterna nu blir kallare kan vi ännu få fantastiskt vackra dagar. Klematisen den gör sej riktigt fin i trädgården ännu.

Inte en endaste tavla fick jag med den här gången och visst är jag besviken, vore väl konstigt annars. Hade jag nu räknat med det hade jag aldrig lämnat in. Men jag var långt ifrån ensam. 60 verk kom med och lika många fick inte plats. Plötsligt blev jag riktigt likgiltig till vernissagen och vill bara få hem mina tavlor därifrån snabbt. Få nu se hur det blir på lördag, går lika bra att se utställningen en helt annan dag för den ska jag naturligtvis se i sin helhet. Men det hade varit så roligt att vara en av de utvalda.
Pratade just med farmor i telefon eftersom jag känner att jag inte orkar ta mej dit just nu fast jag nästan hade tänkt så. Kanske lika så bra för hon var trött i kväll och misstänkte att en förkylning är på kommande. Lovade att hälsa på i helgen i stället. Stiger man upp före fem på morgon så är det svårt att ta sej i kragen när kvällen kommer. Det gör istället att man går med dåligt samvete och har den där känslan att jag borde, jag borde. Men tillika är farmor väldigt förstående. Hon har varit fabriksarbetare själv så hon vet vad det går för.
Ska göra det lätt för mej i kväll och sätta mej med block och tusch och dra lite streck. Bara för att jag vet att jag kan.