Paus

Måste ta en kaffepaus för att fira att jag nästan överlistat tapeten bakom elementet. Det ser ut som om det aldrig varit tänkt att byta tapet i detta rum så bra fastsättning och precision det är gjord med.
På bilden ser ni de två grejerna jag köpte till inredningsskedet senare. Sånt som håller orken och humöret uppe, fast knappt. Pratade med sophämtaren i morse när jag inte hunnit ut med roskispåsen och jag tror han onekligen skulle vald sitt arbete framför det jag håller på med i dag om han nu haft möjlighet att välja. Och ja, jag har ju valt detta frivilligt så inget gnäll nu.

Det som jag tänkte på igår i samband med jag skrev om sommarens fester och som jag tänkt orda lite om men helt glömde bort i skrivandets stund var hur små pojkar växer upp.
Om vi nu först ta bröllopet som ägde rum för lite mer än en vecka sen. Där fanns en hel drös av lillsonens kompisar från många år tillbaka. Såna som knallat runt här, druckit kaffe,ätit, dragit bromsspår i gruset med mopona och spelat dataspel m.m Alltså, jag kände ju knappt igen dem! Sen de egna ungarna växt upp till män, flyttat och startat egna liv så ser man ju inte till deras vänner fast de umgås flitigt ännu. Så när det var paus i programmet och de var på utsidan smög jag kring runt bordet de satt vid och läste förundrat bordsplaceringsskyltarna och korsjämrade mej sen när de satte sej igen. De små pojkarna har växt upp till stiliga män.
Samma sak hände i lördags när åter min lilla son (vägrar tro att han är något annat) umgicks med en skäggig bredaxlad karl. Jag smygkollade in dem och de verkade så bekanta och skrattade åt nåt som sades. Jag undrade hur sonen kunde känna denna man. Sen när de satte sej och jag kunde se det skäggiga fejset ordentligt klack det till i mej vem det var och jag började upphetsat viska åt gubben.
Sen måste jag ju gå fram till mannen i fråga och bekänna att jag hade svårt att känna igen honom. Herregud han har ju ätit hur mycket lingonsylt som helst vid vårt köksbord!
De är fina dessa unga vuxna. Näst sista dansen i lördags före vi styrde bilen hemåt fick jag med min lilla stora pojk. Mitt fadderbarn som också är fullvuxen i dag fixade med Dennis Rönngård som stod för fiolerna Leonard Cohens Hallelujah för mej. Gulligt eller hur.
Är det nu då så konstigt att knäna värker ibland och ryggen känns slut när ungdomarna hinner upp en?