Dagen till ära visar jag en bild på min otroligt vackra orkide´.
Jag är som bekant ingen hejare på blommor, ta död på de flesta men den här blommar faktiskt för andra gången otroligt nog.
Ja alltså för 1 år sen gjorde jag mitt första inlägg. Var skitskraj och fattade egentligen noll med vad jag gav mej in på. Men jag trivs fortfarande och fortsätter så länge det är roligt och jag hittar nåt att skriva om.
Var till läkare idag och kom hem med ett sjukintyg för hela veckan och en ask med Ibusal. Det blev ungefär som jag trodde, vila,lite töjningar och åter vila. Så mycket annat finns inte att göra. Musklerna är trötta, det är ett faktum. Så här sitter jag med mitt dåliga samvete fast jag flera gånger hört idag att det ska jag inte ha, ändå gnager det. Borde vara duktig och orka.
Har kört ett jumppaprogram med töjningar och enkla övningar med 1 kilos hantlar för att hålla igång musklerna. Men mestadels av dagen har jag haft en våt nos i min famn. Borde skriva en kärlekförklaring till den hunden. Så underbar.
Men jag har en hel del på gång så jag tror inte det kommer att gå nån nöd på mej. Så är jag så hemmakär. Har en väninna som brukar säga att hon inte skäms att säga att hon trivs väldigt bra i sitt eget sällskap, att hon tycker hon är ett bra sällskap för sej själv. Det tycker jag är bra sagt.
Zeb och jag stod i soffan ikväll med nosarna tryckta mot rutan och såg när solen färgade himlen röd. Ljuset speglades i Zebs ögon och han morrade till lite åt sina osynliga spöken. Dimman kom smygande och närmade sej för att till sist ha tagit över helt.
Det är då man tänder ljus och gör det ombonat. Lyssnar på musik. Pappa Cohen har den äran efter en paus för sin son. Som att sätta den sista pusselbiten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar