Om jag ska välja mellan att ha lite kaos som igår och lugnet som håller på att infinna sej ikväll så tackar jag hemskt gärna ja till gårdagen.
Gårdagen när vi alla gick huller om buller över lådor möbler och sladdar och Zeb förstås skulle vara i händelsernas centrum för att flera gånger bli trampad på. Det är såna dagar man krampaktigt håller fast i och vägrar släppa taget. Så länge vi har pojkarna för oss själva alltså. Det kommer troligtvis nån flicka med i bilden vad tiden lider men hoppas kunna ta vara på den situationen också och kunna känna samma gemenskap. Det är väl bara hur mycket man anstränger sej själv.
Ni märker det är söndag va? Det är då jag blir så där djupsinnig och känslosam.
Jägaren har åkt igen för att ännu tillbringa en vecka i skogen. Skogslivet tröttar ut dem rejält och första natten hemma sov han klockan runt. Men jag hade inte hjärta att väcka honom heller för ibland behöver de få sova ut.
Erik drar de sista tonerna på elgitarren för att sen packa väskan. Det har varit härligt att ha honom hemma den här veckan. Mina sjukdagar har inte gått så långsamt då. Han är ju den som pratar och får mej att skratta så där hejdlöst tills tårarna rinner.
Funderar om jag ska åka med när gubben skjutsar till skolan ikväll. Det blir alltid så tyst och tomt efter att de lämnat huset.
I morgon har jag tid hos arbetsläkaren. Men tror inte på nån vidare hjälp, vad finns det att göra åt muskler som är utarbetade? Sover bättre om nätterna men dagtid känner jag av domningarna i tid och otid. Gubben och jag var ute med hunden på eftermiddagen och när vi kom hem tillbaks hade jag kramp i båda armarna. Blir på dåligt humör och saknar mina arbetskamrater och kaffepauserna, de är det bästa med mitt jobb. Hälsningar till er, ni är bäst!
Det här var ju ett uppmuntrande inlägg! Men så är livet, som en berg och dalbana men då förstår man också att ta tillvara varenda litet guldstänk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar